Den som har ägt en Morgan har inte levt förgäves*

Så här såg familjens bilinnehav ut 1992. Förutom en ny Morgan även en Buick Riviera-81 som familjebil.

Det var spännande att se sin nya Morgan med egen specifikation för första gången.

1986 hade man börjat importera Morgan igen till Sverige efter ett långt uppehåll och på Motormässan i Malmö det året tecknade jag mig för en bil. En +8 skulle kosta 250 000:- och kötiden var 6 år. Gott om tid att specificera bilen och drömma m a o. I samband med att man gjorde beställningen, ca ett år innan leverans, betalade man in en handpenning på 20 000:-. Fram till dess hade allt varit frid och fröjd, men i samband med att jag betalade in handpenningen såldes anrika Wendels till en klippare från Göteborg. Priset på bilen steg raskt till 375 000:- men jag bet ihop och var inställd på att fullfölja bilaffären. En sådan här affär har man bara kanske tillfälle att göra en gång i livet och man skulle nog ångra sig om man inte fullföljde, resonerade jag. Ett kanske inte helt självklart beslut då familjen nu bestod av fem personer mot två när jag tecknade mig för en bil.


En dag meddelade man från ”nya” Wendels att bilen hade anlänt, men dagen efter kom en rökridå som meddelade att bilen inte kunde hämtas.

”- Man hade glömt att montera de yttre dörrhandtagen som var extrautrustning och som jag hade beställt”, var anledningen. Ryktesvägen hade jag hört att klipparens imperium höll på att rämna så jag skickade en ”löpare” för att kolla i firmans garage och han rapporterade att bilen stod färdig med dörrhandtag och allt. Jag anade det värsta dvs att bli blåst på handpenning och bil, så dagen därpå drog jag till Malmö med en check och satte hårt mot hårt.
Allt löste sig dock, men jag fick inget svar på vad som dolde sig bakom rökridån. Det var mycket spännande att se bilen första gången, silvermetallic med rött läder är en klassisk (tysk) färgkombination så det var inte så stor risk att jag skulle bli missnöjd. Jag har dock sett skräckexemplar på konstigt specade bilar så risken finns. Jag hade även beställt en sufflett av dyraste sort, något som jag ångrade efteråt eftersom jag aldrig använde den. Av principiella skäl skulle det åkas öppet i alla väder…



Första kilometrarna var en besvikelse och jag undrade faktiskt vad jag hade köpt. Den var skumpig som en hästkärra och kändes allmänt märklig att köra. Men ute på landsvägen och när man matade på med gaspedalen kändes allt rätt. Det var som att åka mc på fyra hjul. Bilen härbärgerades i Katrineholmstrakten och användes sedan enbart för att ta 10-15 mila turer på tresiffrig väg. Så fort oljan var uppvärmd var det full gas som gällde.

En kul episod var när jag kom ikapp ett par motorcyklar, en Honda 750 och en 400. Jag hade perfekt dragläge på trean, passerade 400:an och när 750:an skulle dra ifrån hängde jag på. När jag slog i fyran var jag tvungen att köra om hojen för att inte köra på honom. När jag sedan tittade i backspegeln såg jag motorcyklarna som hade saktat ned och diskuterade vad det var som hade passerat dem. Den då sexårige sonen som var med frågade: -” Pappa, finns det någon snabbare bil än Morgan?”

Efter två säsonger kände jag mig rätt färdig med det här konceptet. Alla mindre vägar i grannskapet hade körts både en och flera gånger, så när familj och plånbok måste prioritera annat var min tid som Morganägare över. Trots att kötiden var uppe i 10-12 år gick inte bilen att sälja i Sverige utan den fick exporteras till Tyskland där man betalade några kronor upp mot vad jag hade köpt den för.

Av Eric Lindgren

* Ett gammalt uttryck i Morgankretsar