Min karriär som kartläsare blev kort men intensiv

Förutom kartis var jag även promotor och huvudsponsor. Snyggt och prydligt skulle det vara i en tid nä det var Helly Hansen-tröjor som gällde. Foto: Leif Fredriksson

På väg mot en 5:e plats totalt i SM-rallyt Dackefejden, trodde vi. Foto: Leif Fredriksson.

Min karriär som kartläsare blev kort och intensiv. På 70-talet flyttade jag från den välbärgade och rätt tråkiga stockholmsförorten Danderyd till Katrineholm. Jag blev snabbt medlem i den lokala motorklubben och där var det rally som var huvudsysslan, och körde man inte fick man vara funktionär eller kartis. Jag började med det sistnämnda och efter några vändor i en Amazon så blev det tyngre uppgifter då jag värvades som kartläsare/sponsorraggare/ promotor hos en av traktens storfräsare som även körde i rally-SM, Krister Sköldin.



Första tävlingen med honom blev en SM-tävling i Skövde och jag minns att första sträckan gick på en travbana och vi hade delad 2:a, eller var det 3:e tid, totalt med Stig Blomqvist. En stor del i detta hade den gamla 142:an eftersom den var ”ramsned” och gick som ett skott i vänsterkurvor, likt en nascar-bil, för att i högerböjar vilja kasta ekipaget av vägen. På travbanan kördes det i vänstervarv som ni förstår. Tävlingen utvecklades sig därefter till ett överlevnadsäventyr då ett kraftigt snöoväder drog in över nejden. Man varnade folk för att bege sig ut överhuvudtaget och insnöade pensionärer fick hämtas med militärens bandvagnar. Vi tog oss dock runt på en plats runt tjugonde totalt.

Samarbetet i cockpit gick bra och som kartis var det min uppgift att ”läsa vägen” längre fram. Det kördes utan noter, och min taktik var att kolla var de framför oss hade bromsat. Vi var seedade i andra grupp och var det inga bromsspår innan det dolda krönet så låg det antingen 30 bilar i diket eller så var det rakt. Jag räknade oftast med det sistnämnda och likt Karl den 12:e manade jag på ”framåt”. Jag hade även städat upp förarens körstil, då dåtidens mode föreskrev bredsladd i alla lägen. Vi åkte snålt, snabbt och vägvinnande.







Under året, som var 1979, slogs vi om totalsegern i de mindre tävlingarna och runt 10-20:e plats i SM. Den gamla Volvo-karossen byttes under sommaren och i sista SM-deltävlingen, som gick i Växjö, skulle det laddas. Vi hade förberett oss så gott vi kunde, bland annat hade vi kostat på oss lyxen att bo på hotell och vara på plats dagen innan. Det vanliga var annars att man stack i ottan.

Allt gick enligt taktiken och efter halva tävlingen låg vi på 5:e plats totalt, en halv minut före 6:an som var BMW-idolen Ingvar Carlsson (tror jag, han var i alla fall efter). När vi startade den näst sträckan, den 13:e, hade våra positioner förstärkts. Då dyker en knepig småländsk vinkelkurva upp. Vi gör en lätt avåkning, men kan fortsätta för att efter några hundra meter upptäcka att styrningen pajat. Bilen parkeras och det konstateras att styrsnäckan har spruckit. Nu vidtar en tung vandring för mig mot mål, betänk att detta var före mobiltelefonernas tid och komradio fanns inte i med budgeten. Jag passerar en stuga där man har en kräftskiva och jag minns att jag frågade mig själv när jag hörde det trevliga skrålet – ”Vad gör jag här”?

Efter en knepig bärgning och lastning samt dyster hemfärd, var vi hemma 06.30. Som promotor förväntade jag mig lite uppmuntrande press efter helgens framfart, men fackpressen som bestod av IB, Rallysport och Rallynytt (rally var stort på 70-talet) var kallsinniga och skrev inte en rad. Jag var besviken då årets hårda arbete hade gett så magert resultat i pressen. Dock fanns det en tävling kvar att köra under hösten och det var RAC-rallyt.


Av Eric Lindgren