Bilsporten och rättvisan

BMW har dominerat i standardvagnsracing med bilar som BMW 3,0 CSL

Porsche har varit framgångsrika med sportvagnsprototyper som 917

Den här artikeln publicerades första gången 100722, men ämnet känns lika angeläget idag:

Vårt behov av rätt och ordning bör gälla även i racing, tycker många av SM:s insändare. Men hur ska det praktiskt fungera?
För att förstå dagens regelmakare bör vi - som vanligt - ta en titt i backspegeln.

I bilsporten måste vi skilja på tävlingsbilar som har sitt ursprung i modeller avsedda för landsväg och de som konstrueras enbart för racertävlingar. Till de senare hör endast formelbilar och sportvagnsprototyper. I dessa fall kan man skapa ett regelverk som gäller alla, även om Le Mans med diesel- mot bensinmotorer visar att problem kan uppstå även där.

När det gäller standard- och GT-bilar vill varje arrangör få med så många bilmärken som möjligt - för att undvika att på papperet öppna mästerskap förvandlas till ofrivilliga enhetsklasser. Under många år såg vi denna utveckling ske med klassningsspecialare som Ford Lotus Cortina, Abarth 1000 och Alfa Romeo GTA. Senare bar de namn som BMW M3, Ford Sierra Coworth och Rover Vitesse.

Med Alan Gow´s BTCC skapades något nytt med målet att forma ett reglemente där i princip alla som hade en tvålitersbil med fyra dörrar kunde vara med. Även om Super Touring bytt namn till S2000 så är tanken fortfarande ungefär densamma.


Att fastställa en grundvikt som gällde alla var i sig inte särskilt komplicerat men sedan spelade faktorer som fram- respektive bakhjulsdrift in, för att inte tala om problemet att hitta rätt för de som drev på alla fyra!

Nu har det blivit än värre med överladdade dieslar och bensinare med biogas, etanol och tvådörrars "hatch back´s". I ivern att inte förlora en enda deltagare, tillåts mer än vad som kanske är lämpligt.

Internationell GT-racing har också utjämningsfaktorer med tilläggsvikter och klassificering av förare i kategorierna Platinum,
Gold, Silver och Bronze. Dessutom förbehåller man sig rätten att ändra andra viktiga saker som storlek av restriktorer, ride height m.m.

Bra eller dåligt? Sportsligt eller ej? Var och en får göra sin bedömning men utan vissa utjämningsfaktorer skulle vi vara tillbaka till tider när de som inte körde en Sierra Cosworth 500 knappast gjorde sig besvär. Eller en 911 Carrera i GT-racing.

Lika omdiskuterad är den omvända startordningen. Ett argument för den var att loppen skulle bli mer spännande. Kritikerna menar att i ett tillräckligt bra mästerskap behövs det inte.
Att både GP2 och GP3 tagit samma system svider för alla som anser att formelracing är det enda sportsliga inom racing. Argumentet här har varit att unga förare i karriären måste lära sig att köra om.
I World Series by Renault och Formula 2 har man valt en annan väg med två separata kval - och faktum är att deras "grids" sällan ser likadana ut. Tvärtom bjuder dessa båda serier på fler omkörningar och mer omväxling än GP2, vad det nu beror på?

Vad är min personliga åsikt?
Ja, vad gäller standardbilar kanske man bör gå samma väg som BTCC med enbart framhjulsdrivet (från 2011)? Förbjud all form av överladdning och därmed också oljebrännare.
GT-konceptet fungerar ganska bra och blandningen av proffs och amatörer i t.ex. FIA GT3 tycks man kunna hantera med denna nya form av gradering.

I formelracing föredrar jag definitivt WSR by R. och F2:s upplägg.
Att bli åtta i race 1 och därmed som bonus få en potentiell seger i Race 2, känns inte rätt. Till skillnad mot WTCC/STCC så delar GP2/GP3 ut färre poäng i det andra loppet - som en markering av värdet i respektive lopp.

I standardbilsracing är frågan mer kluven. Show eller sport?
Vilket är viktigast? Men innan man går vilse i den frågeställningen bör man kanske göra en omfattande publikundersökning? Vill vi se sportsliga biltävlingar eller är konstruerad dramatik viktigare?

Av Leif Lindström