Varför måste det vara så oerhört dyrt att hålla på med motorsport?

Idag är racing oerhört resurskrävande och det är många inblandade.

Dick Wigroth-Jönsson mekar med Peggens Volvo på 80-talet.

Jag har en tid gått och grunnat på varför det måste vara så otroligt exklusivt att hålla på med motorsport. I dag diskuterar man årligen i F1 hur man ska kunna minska på kostnaderna men den debatten hörs inte så mycket av på gräsrotnivå. Vi har i dag ett STCC där det kostar mellan tio och tjugo miljoner att driva två konkurrenskraftiga bilar. Steget strax under, Carerra Cup, kräver en budget på två miljoner kronor. I en märkescup!


Om vi backar bandet till sextiotalet så var det vanligt att man trimmade sin bil och körde den till banan, monterade av ljuddämparna, och raceade för glatta livet. Det var helt OK att köra med en PV eller en Amazon med dubbla SU och en effekt som inte överskred 100 hästkrafter med så värst mycket. Även om bilarna var nya var det inte helt orimliga pengar. Och man körde om SM.

Själv startade jag min aktiva tid som förare för 30 år sedan. En Volvo 142, i risigt skick men klar att tävla med kostade då 11.000:-. Några år senare kom Volvo Turbo Cup och en färdig bil i splitter ny kaross kostade i runda slängar sextio tusen då. Det är ungefär 150.000 i dagens penningvärde! Då fick jag möta förare som Ulf Granberg, Eje Elgh och Stefan Johansson. På den tiden var man inte så korkade att man införde reservat för yngre förare för att de skulle slippa motstånd från etablerade förare!
Efter fem års tävlande i SSK-serien och Volvo Turbo Cup var det dags att ta steget till de stora samanhangen. En ny Volvo 242 grupp A byggdes till det facila priset av hundratusen kronor! Det motsvara drygt 200.000 mätt i dagens penningar. Med denna bil for vi till Hockenheim för att köra i DTM. Inför F1-publiken ställde jag upp mot 41 andra bilar. Efter en lång kamp med en lirare som heter Hans Joakim Stuck, i en BMW 635CSi, vi bytte placering ett flertal gånger, rullade jag i mål som tvåa i första heatet.

Vilken våt dröm det torde vara för en yngre svensk racerförare att åka ner till en tävling i Tyskland och åka skjortan av de flesta stjärnorna med en bil som kostat 200’ i dag! Låt vara att en 242:a var väldigt prisvärd och otroligt konkurrenskraftig med dåtidens mått mätt men märk väl att en BMW M3 kostade ca 600.000 1987 och då kunde man köra EM, DTM och ett flertal nationella mästerskap med den bilen . Det motsvarar ungefär en halv STCC-bil i dagens penningvärde.

Men den största skillnaden ligger i kostnaderna för driften. Då var det lite däck och en rimlig anmälningsavgift. Bilarna gick flera säsonger utan några större ingrepp. I dag kostar en BMW-motor i STCC närmare 170.000 att renovera och det gör man ganska ofta! För att inte tala om alla ingenjörer och experter, högt och lågt, som krävs numera. Transportbilarna i SLC 2008 slår med hästlängder kvalitén på det som F1 hade i slutet av 70-talet! Har racingen blivit bättre? Knappast!

Om vi tittar på formelbilsvärden så var det många svenska förare som på sextio och sjuttiotalet förlade stor del av sitt tävlande i Europa. Ronnie och Reine var två men det var mängder med förare som kunde köpa en Formel V, SuperV eller en Formel 3 bil och dess utom köra hela serierna. Så sent som 1977 och 1978 var Anders Olofsson två i EM för Formel 3 med en bil som drevs från villagaraget i Halmstad med hjälp av släkt och vänner. Slim Borgudd körde på den tiden samma serie med en budget som så målande beskrevs som ”slut redan när han lämnade Stockholm”. I dag behöver man närmare tio miljoner kronor för att köra EM serien i F3! Dess utom bör man inte vara äldre än 18 år när man gör det för att ha en chans att räknas som talang! Gunnar Nilsson var 27 år när han vann det Brittiska mästerskapet i F3! Detta ledde sen till att han blev en etablerad förare i F1.

Vad är då mina slutsatser av ovanstående. Den internationella scenen kan vi kanske inte göra så mycket åt. Men väl den nationella! Vi måste titta på prisvärda, kontrollerade, alternativ till dagens klasser. Vårt racingutskott bör leda utvecklingen åt det hållet genom att satsa på en billig formelbilsklass. En Formel Ford med plomberade opreparerade standardmotorer och hårda däck som räcker hela säsongen är önskvärt.

Om det var OK att åka racing med en Volvo Amazon med drygt 100 hk i slutet av 60-talet borde det vara helt i sin ordning att åka i en standardbil med närmare 300 hk i dag! Eller kanske en tvålitersbil med 200 hk som i standarskick kör åttor runt den tidigare nämnda Amazonen skulle räcka?
.
I dag är standardbilar så otroligt bra byggda att det inte krävs speciella hjulupphängningar, trimning av motorn eller specialbromsar för att kunna tävla med dem. Men även om det är många gånger bättre bilar att tävla med än de som man använde på sextiotalet anses det inte fint att tävla med dem.

Det har blivit en del av sporten att det ska vara så otroligt häftigt! Trotts att den delen av publiken som kan se, och förstå, de tekniska underverken är försvinnande liten. Vi har fallit offer för inbördes beundran och det verkar vara svårt att hitta en väg ur ekorrhjulet.

I USA har man en annan syn på hur racing ska drivas och man stod där med förundran i blick när man på 90-talet försökte introducera Super Touring där. Prisbilden stämde inte på något sätt med bilarnas prestanda och mycket riktigt dog satsningen ganska snart. I stället kör man i USA serier som Koni Sports Car Challenge och SCCA World Challenge Touring Car. Bilar som är mycket nära standardskick och där modifieringar endast får göras för att gör bilarna hållbara och billiga att driva. I Europa har vi ingen motsvarighet till dessa båda serier vilket jag tycker är väldigt märkligt och lite sorgligt.

Av Peggen Andersson


Länkar
http://www.grand-am.com/koni/
http://www.world-challenge.com/