Gamla racerförare ska köra Historisk Racing

Det var inte alla som kvalade in förr då det var stora startfält. Foto: Rolf Sundh.

Det tog ett tag innan man fick köra med de stora grabbarna. Foto: Rolf Sundh.

Gamlingar skall köra Historisk Racing. Där kan man använda samma bil år ut och år in och ändå vara konkurrenskraftig. Det är minst dubbelt så kul som JTCC, Porsche och allt vad det heter och betydligt billigare. Dessutom är racen minst lika hårda som i de nämnda klasserna, utan det vanliga plåtskramlet som förekommer i JTCC och STCC.


Beträffande juniorklasser. Var tog systemet med A,B och C förare vägen? Då jag började rejsa på 60-talet blev man först C-förare efter godkänd licenskurs. Man fick köra speciella C-heat mot alla andra nybörjare med Fangiodrömmar. C-heaten gick vanligen i samband med SM-tävlingarna tidigt på förmiddagen. Biltyp var inte så noga utan det gick att köra med det mesta förutsatt att det fanns bälte, stol och en del annat. Det gällde att sköta sig och inte busköra för man hade ögonen på sig och om det hände något så tog domarna en i örat. Efter fem godkända C-tävlingar fick man en B-licens vilket medgav att man fick ställa upp i SM-tävlingar med ett stort C på bakluckan som varnade alla etablerade förare att "här kommer ett blåbär, var försiktig". Efter ett visst antal rejs och poäng kunde man till slut bli A-förare och tillhöra de stora grabbarna.

Jag kommer ihåg vad spännande det var när man äntligen fick ställa upp mot de stora grabbarna. På den tiden var antalet anmälningar ofta fler än vad banlicensen tillät, så träningstiden fick avgöra vilka som fick starta. Vill minnas att det tog mig tre fyra träningar innan jag ens fick vara med i racet. Bara att packa och åka hem efter att ha haft 38-de träningstid. Nåja, jag hade relativt nära hem jämfört med en kille från Piteå som körde Renault R 8. Han fick aldrig vara med vill jag minnas.

Så var det förr och jag tror att det gjorde förarna betydligt ödmjukare och mer uppmärksamma. I dagsläget kan vilken snorvalp som helst köpa sig en JTCC-bil och t.o.m en STCC-bil (om farsan har råd) och direkt ställa upp i mästerskapstävlingar utan någon som helst erfarenhet av racing. Vilket också visar sig i en massa krockar och ibland helt osannolika prestationer på och utanför banan.

Hörde för övrigt en god gammal historia berättad av Buris på Sportscars häromdagen:

Vid ett tillfälle skulle Buris, Persbergarn och ytterligare en medföljare åka till England för att fixa lite delar. Flyget fick gå ned i Göteborg för något tekniskt fel och SAS bjöd på middag för att kompensera passagerarna för dröjsmålet. De söp till ganska ordentligt och det bar sig inte bättre än att medföljaren bröt foten då han steg ombord på planet. De for iväg i alla fall och foten gipsades i England och de fick låna en rullstol att ha till hands på resan. Då de kom hem hade gipset blivit ganska mjukt och borde läggas om. Granne med Sportscars låg en firma vilken innehades av en viss Sven Carrhage som sysslade med att gjuta båtar och bilar i glasfiberplast.

- ”Inte behöver du åka till sjukan för det där, det fixar jag” - meddelade Carrhage och började plasta in foten. Då plasten härdade blev det alldeles ohyggligt varmt och sjuklingen skrek i högan sky. Dock var det för sent att backa ur. Så småningom var plasten genomhärdad och foten satt i ett formligt skruvstäd. Efter en tid var det dags att åka till sjukhuset och avlägsna bandaget. De vanliga verktygen för gipsborttagning var inte att tänka på utan man fick rekvirera en vinkelkap för att få bort inplastningen och läkaren var lagom road. Som sagt, det var bättre virke i grabbarna förr.

Av Zeb