Där det finns tuffa grabbar finns det sköna damer

Linda Vaughn när det kördes F1 i Las Vegas. Foto: Christer Ljungaeus.

Lena Skoog och Reine Wisell på Stockholms Bilsalong 1985.

En god vän kommenterade häromdagen Hjulboken 1 och 2 med att ”visst var de kul att läsa…men vart hade alla galanta damer tagit vägen?” Nu ska jag försöka ändra på detta i Hjulboken 3 där det blir ett helt kapitel om galanta damer. Det är ju så, som bekant, att där det finns tuffa grabbar finns det också sköna kvinnor. Det starka är det sköna värt, hette det förr. Inom racing och rally är detta förhållande ett välkänt fenomen. Här kommer några avsnitt ur nästa Hjulbok.


HISTORISCHES HAUS BLAUE ECKE.

Av hänsyn till närstående skall jag i en del fall inte gå alltför långt i mina avslöjanden. Det är nämligen ett välkänt faktum att många förare och stallbossar varit extremt intresserade av galanta damer. Detta har ibland fått de mest katastrofala följder. Som när hustrun till en välkänd brittisk stallchef fått för sig att hon skulle överraska sin man vid ett Grand Prix genom att dyka upp oanmäld… När hon kom till portierlogen på mannens hotell och bad att få nyckeln till mannens rum, fick hon svaret att herr och fru Si och Så redan befann sig på rummet! Ridå.

Jag har tidigare berättat om det trevliga Historisches Haus Blaue Ecke i Adenau vid Nürburgring. Det är ett hotell som varit med om det mesta under flera hundra år! Som när John Cooper, konstruktören och stallchefen, en natt glömt nyckeln. Han ville inte väcka upp familjen Zuzok eftersom han hade tvenne damer med sig. Istället klättrade de tre över taket på ett av uthusen, upp på hotellet och in genom ett öppet fönster. Klaus Zuzok Sr. berättade en gång hur han stått bakom en gardin i sitt sovrum och sett denna fantastiska scen.

EIFELER HOF.

Ett litet stycke längre ner på gatan i Adenau ligger Eifeler Hof, ett större hotell men utan Blaue Eckes fantastiska historia. En gång hade min kompis Ulf Boman och jag tagit in där, eftersom vi glömt att boka hos Zuzoks som var fullt. Signor Barbarossa (Ulf kallas så) och jag hade intagit en omfattande aftonvard hos Klaus (Zuzuk Sr.) och var i god form när vi tog in på Eifeler Hof för natten. Knappt hade vi slumrat in förrän vi hörde illtjut ute ifrån korridoren. Kvinnotjut!
Vi blev klarvakna. Det var glädjetjut och vi hörde många små fötter springa omkring i korridoren. Efter en stund tog vi beslut: Detta måste undersökas eftersom klockan var inne på småtimmarna. Iförda vita lakan kikade vi försiktigt ut genom dörren. Jodå, där sprang spritt språngande nakna damer omkring i korridoren vilt tjutande och hoppande. Det var nog bortåt tio damer. Vi kunde naturligtvis inte motstå frestelsen att hoppa ut genom dörren och flaxa med våra vita lakan…Jäklar, ett sånt liv det blev!

Apropå Eifeler Hof…så hängde det en liten italiensk flagga utanför vårt rum. Det kändes naturligtvis som en utmaning för vännen Barbarossa som sista natten helt enkelt tillgrep flaggan. Är man Ferrariste så är man. Vid avresan märkte ingen något och flaggtjuven mådde bra. När vi långt upp på Reichsautobahn skulle tanka, upptäckte jag att jag glömt plånboken i en låda i nattduksbordet. Ett telefonsamtal grejade det hela och några dagar senare kom plånboken med posten. Med kvitto på 1st. italiensk flagga. Herr hotellchefen hade helt sonika plockat ur de ca.50DM flaggan kostade ur plånboken. Boman höll på att dö av garv när jag berättade att jag betalat hans jäkla flagga.

Av Sveneric Eriksson