Att köpa en racerbil utan att ha ett garage eller gilla att meka

Familjen tillika hejaklacken visade sig inte vara så intresserade.

Ett smidigt och någorlunda problemfritt ekipage skulle det visa sig.

Under en Racing Bar-afton våren 1999 lovade jag att köpa en Mallock. Den historien finns att läsa under avdelningen om Racing Bar här på sajten. Här kommer resten av historien om mitt livs första och antagligen enda racerbil.


En dag framåt hösten fick jag ett samtal som informerade om att ”man hade hittat en lämplig bil åt mig” som kunde beskådas i Kinnekulle nästkommande helg. Familjen var med på noterna och dottern konstaterade vid anblicken av bilen att den var ”tuffare än vanliga bilar”. Efter en halvtimme hade familjen ledsnat och ett handslag med säljaren bekräftade att jag nu var ägare till mitt livs första riktiga racerbil. Det kändes faktiskt riktigt bra, men var skulle bilen härbärgeras?


När bilen levererades senare under hösten hade garagefrågan lösts såtillvida att en god vän som är verkstadsägare, mot löfte att det inte skulle bli så långvarigt, kunde ställa Mallocken i ett hörn av verkstaden tills vidare. Tills vidare i detta fall blev hela vintern…..

Under säsongen blev lösningen att använda den gamla fabriken vid sommarstället där traktens båtar vinterförvaras. En kanske inte så praktisk lösning då det är stampat jordgolv och el saknas. Dessutom måste jag låna bondens traktor varje gång ekipaget skulle förflyttas till och från allmän väg.




Första tävlingen närmade sig, licens hade ordnats och nu började motormänniskorna i omgivningen att agera med syfte att sätta nybörjaren på plats. Skräckhistorier om hur snabba bilarna var i klassen och hur svårt det var att köra på slicks blandades med konstateranden såsom att du måste ha täckt släp och min tilltänkta dragbil inte skulle fungera. Dessutom behövdes det en massa andra grejor, såsom verktyg, påstod man.

Med facit i hand kan jag konstatera att dragbilen har fungerat perfekt, ett sittbrunnskapell ersatte det täckte släpet och mina verktyg och annat rymdes i en liten låda. Jag skulle ju bara behöva klara av underhåll – reparationer av trasiga saker var andras bekymmer. Allt enligt överenskommelsen den ”magiska aftonen” på Racing Bar.

Då de olika banorna har varit nya bekantskaper för mig har ”experterna” visat mig olika banavsnitt med kommentarer typ: ”Här ska du hålla fullt” och hundra meter senare ”här har bilar för miljoner skrotats”.

Nåväl, under säsongen 2000 avverkades 3 tävlingar och min målsättning har varit att inte vara långsammast, inte komma sist, ha kul och ha en hel bil med mig hem. När det gäller de två första målsättningarna har jag lyckats till 100 %, och när det gäller de båda sistnämnda till stor del.

Vid två tillfällen har jag låtit mig påverkas av ”experter”. Min ursprungliga tanke var att köpa en ny släpkärra för att undvika trubbel, men på inrådan av en ”sakkunnig” inköptes ett begagnat släp per telefon. Släpet var bara skrot och har kostat lika mycket som ett nytt för att få funktionsdugligt. Dessutom tog det fyra besök hos bilprovningen innan den godkändes, det sista besöket när säsongen var slut.

Andra gången var när den avkörda drivaxeln skulle bytas. ”Den byter vi på en halvtimme vid nästa tävling”, var expertens utlåtande. Denna ”enkla operation” tog en halv dag, krävde spett och slägga samt resulterade i ett missat träningspass. Regnet öste givetvis ner under hela operationen och det mesta kändes rätt meningslöst. När hela paketet ”var till salu” lugnades jag dock av den trettonårige sonens ord: ”Pappa, du har ju sagt att man inte ska ge upp”.

I övrigt har det mesta fungerat enligt min plan. Motorsport handlar om att ha koll på grejorna och själv har jag haft som princip att ligga steget före i garaget, och i depån enbart göra fortlöpande 5-punktskontroll dvs. kolla luft, olja, vatten, bränsle och ström i batteriet. Behovet av det sistnämnda har jag lärt mig ”the hard way” under säsongen.

För mig har säsongen visat att det är inte så märkvärdigt att köra racerbil, det klarar de flesta som har lite talang. Körningen tar dock kanske 10 % av tiden, 90 % går åt att hålla ordning på bilen och ”allt” runt omkring. På frågan om motorsport kräver att man har en bakgrund som bilmekaniker eller äger en lämplig verkstad är mitt svar att det inte är nödvändigt, men underlättar väsentligt. En välfylld plånbok är dock det bästa universalverktyget inom all materialsport, så även här. Men det gäller även att hålla experterna på avstånd och tycka om att driva projekt för att hobbyn ska vara en tillgång och inte bli en belastning, särskilt om man har familj.

Tycker då övriga i familjen att motorsport är kul? De vet kanske inte hela sanningen om vad pappas hobby har kostat, i tid och pengar. Men svaret fick jag en kväll när någon ringde och undrade om racerbilen var till salu. Familjen med frun i spetsen förklarade att det var den inte. Själv hade jag börjat tänka tanken på att så kunde vara fallet…

För att hålla på med motorsport i en större omfattning behöver man stöd från hela familjen. Något som inte jag har. Frun i huset frågade försynt efter STCC-finalen 2001 där maken fick möjlighet att leka med bilar och spela hjälte: ”- Om du ska köra något mer, behöver jag följa med då?” Yngste sonen var med på en tävling, men var mer intresserad att köra på teamets dator än att bevittna kampen på banan. När jag frågade om han ville vara med och titta på när vår förare skulle tävla svarade han: - ”Nej, det är inte så viktigt, vi får ju ändå veta hur det går”!

Av Eric Lindgren