Att arbeta i en motorklubb

Från dragracing...

...till rally.

Kort efter det att jag blev medlem i Katrineholms Motorklubb 1976, kunde man inte hålla tyst på ett månadsmöte. Något som slutade med att jag valdes som ordförande. Med rötterna i huvudstaden och intressen i en dragracingbil, den av brorsan ”omhändertagna” folkan, var det ett modigt val kan tyckas. Men det fanns väl inte så många andra kandidater så klubbmedlemmarna chansade antagligen….


Katrineholms MK var känt för att ordna fina rallytävlingar och eftersom jag gillar all form av motorsport och även har ett stort intresse av att utveckla saker och ting såg jag stora möjligheter i denna motorsportgren. Här kommer några exempel:

Från dragracingvärlden tog jag med mig ambitionen att ha ett snyggt ”paket”. Tävlingsbilar ska vara hela och rena, vilket även bör omfatta förare och servicepersonal. Under denna tid var det vanligt att förarna körde i arbetsskorna och i t-shirt, och servicekillarna hade i bästa fall en overall full med svetshål. Här gällde det att föregå med gott exempel.

Jag propagerade för vikten av att ha både bredd- och elitnivå, vilket inte är självklart i motorklubbar som ska vara ”demokratiska”. En toppförare märks för det lokala näringslivet och skapar intresse för tävlingarna, som är (var?) en av klubbarnas inkomstkällor, utanför socknen. Dessutom kan han ställa upp för breddåkarna som mentor.
Vid de arrangerade tävlingarnas start- och mål, som oftast var ett bilföretag fixade jag med motorfilmer, intressanta entusiastbilar etc. Vi byggde även en startramp där vi kunde presentera förarna. Vid ett tillfälle skötte jag denna syssla och noterade hur mycket förarna och publiken gillade detta. Jag förstod även att 08:or ibland inte är så populära på landsbygden när en av dåtidens stjärnförare, tillika stockholmare, vägrade att veva ner rutan för ett snack. Märkligt, men killen var känd för att vara snabb så länge han var med så han var väl nervös.

Jag undrade varför man alltid förstörde lördagskvällarna med dessa tävlingar. Det borde vara bättre att köra i dagsljus tyckte jag som inte förstod bättre. Till svar fick jag att ”alla körde” på kvällstid. Jag nöjde mig inte med det svaret, utan fick organisationskommittén att begära tillstånd att köra under dagtid. Det var inga problem att få tillstånd till detta, ingen hade antagligen brytt sig om att fråga. Länsstyrelsen, och sedan dess startar faktiskt alla mindre rallytävlingar på dagtid.

I samband med debatten efter RAC, fackpressen hade stort inflytande på denna tid som ”informationsbärare”, kände jag att mitt uppdrag i klubben var slutfört. Dock en rolig tid och nu så här efteråt känns det som att jag lyckades med konststycket att ”bli profet i egen hemstad”.

Av Eric Lindgren