Med lite raggarblod i ådrorna

Med tvillingsyrran i framsätet på Oldsen. Foto: Eric Lindgren

Power Big Meet är en intressant företeelse i Västerås. Foto: Eric Lindgren

Som liten pojke på sju år minns jag att när andra jämnåriga rattade in NRJ eller Rix FM, rattade jag in Vinyl 107,1. Jag fastnade för soundet helt enkelt och när andra jämnåriga lyssnade på sötsliskiga pojkband och amerikanska popstjärnor lyssnade jag på riktigt gamla godingar varje dag i min radio som Bill Haley, Chuck Berry och självklart Elvis - kungen. Det var hur det hela började, och jag kan erkänna att min musiksmak har blivit lite mer raffinerad och nischad på äldre dagar med bland annat The Moody Blues, Simon and Garfunkel samt Neil Young. Men jag har fortfarande hållit fast vid ursprunget, Där känslan och förkärleken till musiken som gjordes på femtio- och sextiotalet fortfarande klingar fint i öronen.


På grund av att jag diggar till ”rätt musik”, gillar gamla grejer och åkte amerikanare som liten då min tvillingyrra och jag fick sitta i våra barnstolar i framsätet på pappas jänkare. Först i en Oldsmobile Cutlass Supreme och sedan i en Buick Riviera. Därför har ett visst intresse för ”raggarbilar” följt med vällingen. Det blir således ingen överraskning att jag gillar ett särskilt motorevenemang, förutom Velodromloppet och RPHGP. Det evenemanget jag syftar på råder det delade meningar om – många älskar det, andra hatar det. Speciellt hatfyllda är de människor som bor permanent i staden Västerås. Staden som är vida känt vid det här laget för Power Big Meet.


I juli månad varje år sedan 1984 arrangeras i Västerås motorevenemanget som håller på i flera dagar och nätter. Det är Nordens största motorfest av den här typen och lockar tusentals besökare. Människoprofilerna som far dit regelbundet är av två sorter – de entusiastiska putsnissarna som har en snorfin och helrenoverad amerikanare som aldrig verkar köras. Den andra gruppen människor är de som gillar amerikanare (men som nödvändigtvis inte äger någon, som jag), diggar gamla godingar på radion, speciellt med det särskilda Rockabilly soundet. Man gillar dessutom att dricka öl och grogg i mängder – både dagkrök och nattkrök. Vad som är bestående är att raggarkulturen är en reserverad subkultur som vissa vill se dö ut och andra inte.

Under dagar och nätter bedrivs en folkfest utan dess like, där mullrande V8:or och rostiga raggarbilar med nersuttna stötdämpare och andra hjulbesedda hädiska missfoster i bilvärlden inte lämnar företräde åt något. Där vi får känna historiens vingslag till tonerna av femtiotal och Rockabilly. Där det halsas skummande maltdrycker där bara mängden dagligt alkoholintag kunde klubba ned en hel ladugård fullsmockad med brunstiga oxar!

Jag har sammanlagt bevistat evenemanget under tre skilda tillfällen och endast över dagarna med farsgubben, som då tar på sig den självpåtagna rollen som journalist och observatör. Jag har inte bevistat evenemangets kvälls- och nattpass med den välkända bilkortegen genom staden som håller på flera timmar efter mörkrets inbrott. Jag är nyfiken på hur det är – hur det är att vara av raggarvirket. Jag är en som vill ragga runt lite grann men inte når över tröskeln riktigt. Myggjagare, gällivarehäng och skinnväst saknas fortfarande, och körkortet syns inte i plånbocken. Likaså de pengarna som skulle kunna bekosta drömbilen, en Buick Roadmaster 8, syns inte heller till.

Jag tror att detta års Power Big Meet kommer att bli särdeles speciell. För det är kanske inte bara jag som har uppmärksammat att Västerås kommer att i år stå som ”stolt” värd åt Nordens största raggarträff för tjugufemte året på raken. Naturligtvis blir det mer bilar och bilsäten som möjliggör fler besökare, men kanske dessvärre en ännu större romantisk inställning till alkoholen.

En krönika av Johan Lindgren