Clubman innebär mest fart för pengarna

Med en Clubman kör man "STCC-tider till folkracekostnader".

Regndäck, enkla handverktyg och sedan är det bara att tanka och köra

De flesta bilentusiaster skulle någon gång vilja tävla med en riktig racerbil. Men bristande ekonomiska resurser tillsammans med begränsade tekniska kunskaper brukar effektivt sätta stopp för dessa planer. Att köra racersportvagn i Clubmanklassen är dock ett alternativ eftersom klassen är skapad för vanliga människor som vill köra racerbil och ha kul utan en tjock plånbok.


De flesta entusiaster brukar prova sin gatbil på bana någon gång och då konstatera att varken fjädring, bromsar eller prestanda brukar vara speciellt imponerande i dessa sammanhang. För stora pengar kan pärlan därefter modifieras för bana, samtidigt som komforten och användandet på allmän väg kraftigt har begränsats. Man har en kompromiss, som jämfört med riktiga racerbilar, inte är så snabb på banan, samtidigt som man har fått en mer eller mindre okörbar gatbil. Vad finns det för alternativ om man då vill köra riktig racerbil utan att ruinera sig?









Clubman skapades 1965 och har alltsedan dess erbjudit dess utövare en möjlighet att förena fina prestanda med en enkel teknisk konstruktion som inte kräver speciellt stora mekaniska talanger. Bland personer som har startat sin förarkarriär i denna klass kan nämnas Derek Bell och Max Mosley. En Clubman-bil består av en rörram, där motorn sitter framför föraren. I Sverige består vagnbeståndet mest av bilar tillverkade av Mallock. I Sverige tillverkas dessutom Bodola och Phantom. Det finns även möjlighet att konstruera och bygga en egen bil enligt reglementet. Motorn är en Ford Zetec 1800 cc i närmast standardutförande som har en effekt på ca 155 hk. Inte så mycket kan tyckas, men i kombination med en vikt runt 500 kg så blir prestanda mycket imponerande.

Vikt/effektförhållandet kan jämföras med en Volvo 240 som har 450 hk. Nu är det inte accelerationen som är det mest spännande med en RS1800-bil utan det är den fantastiska väghållningen som möjliggör att de snabbaste i klassen har samma varvtider som i STCC. Bakom motorn sitter en växellåda av racingtyp, vilket gör att man inte behöver oroa sig för den detaljen. Drivlinan avslutas vanligtvis med en stel bakaxel. Bromsarna är skivor runt om. De nyare bilarna har kaross av kevlar, medan de äldre har ett glasfiberskal. Bilen har en mängd olika justeringsmöjligheter, men för en nybörjare behöver man inte tänka på sådant utan man kan köra med samma inställning hela säsongen. Förutom att tanka, kolla oljan, vattnet, luften i däcken samt att det finns ström i batteriet kräver inte bilen något större underhåll om inte oturen eller annat är framme.

Priserna på en Clubman-bil börjar på ca 80 000: - och sedan kan man komma upp till priser runt 300 000: - för en helt ny bil. Reglementet tillåter två omgångar slicks samt regndäck per säsong. Med normala handverktyg klarar man det mesta själv och det man inte klarar själv finns det hjälpsamma klasskamrater att rådfråga. Själv lyckades jag köra sju tävlingar med endast ett drivaxelhaveri som extraarbete. I övrigt har jag inte behövt lasta av bilen från släpkärran mellan tävlingarna och mellan loppen enbart behöva göra fempunktskontroll, enligt ovan.

Hur känns då en sådan här bil att köra? Efter att ha varit ägare till en av marknadens sportigaste bilar, en Morgan +8 av senare årsmodell, vill jag nog påstå att en Clubman känns som en sådan, fast ännu sportigare och betydligt snabbare. Bilens låga vikt i kombination med slicks och fantastiska vägegenskaper möjliggör kurvhastigheter som gör att man får den ”rätta blodsmaken i munnen”.

Av Eric Lindgren