En av Sveriges meste Le Mans förare

Smokey Åsberg och Joakim Bonnier vid poolen i Anderstorp.

Ulf Norinder är en av svenskarna som kört Le Mans. Foto: Rolf Sundh.

Joakim Bonnier var inte förtjust i Le Mans. I intervjuer uttryckte han att egentligen är inte Le Mans någon tävling utan snarare ett jippo och tivolispektakel. Han menade att det var alltför utdraget och därför ointressant. Joakim Bonnier var mycket aktiv i utvecklingen av säkrare banor och hans främsta motstånd var dock att tävlingen var farlig. De stora fartskillnaderna mellan bilarna var en risk samtidigt som det fanns en blandning av professionella och amatörer bland förarna. I en intervju med en engelsk journalist sade han att han startade på Le Mans eftersom han som kontrakterad förare inte kunde välja bort ett av de befintliga sportvagnsloppen.


1972 hade inte Joakim Bonnier kontrakt med något stall men kom till Le Mans som stallchef/ägare för två bilar och själv förare i en av bilarna. I Joakim Bonniers team ingick Reine Wisell som hade brutit ett finger och stod därför över Le Mans.

Bilen var en Lola T280 och holländaren van Lennep som körde tillsammans med Joakim Bonnier noterades för snabbaste varv. Loppet började bra och man var uppe i tätposition men drabbades sedan av motorproblem. På morgonen hade problemen åtgärdats och man började klättra upp i resultatlistan och Joakim Bonnier hade då övertagit bilen efter Gerhard Larousse som var tredje förare. På 213: e varvet skulle Joakim Bonnier på den snabbare delen av banan köra om en långsammare bil. Just en sådan situation som han hade varnat för och som gjorde Le Mans så farligt. Det fanns kraftiga bromspår från Joakim Bonnier bil men han kunde inte undvika skyddsräcket och bilen slungades över räcket ut i skogen. Han omkom omedelbart.



Bäst i klassen och 11 minuter kvar

Sten Axelsson var TV-fotografen som köpte en Porsche 904, ställde upp i SM år 1965 och blev svensk mästare i sporvagnsklassen. 1966 fick han köra Le Mans i en Porsche 906 som fabriksförare tillsammans med amerikanen Peter Gregg. Efter ett väl genomfört lopp ledde de klassen när men tvingades att bryta efter 23 timmar och 49 minuter då en ventil gav upp.

Stopp på grund av okunniga funktionärer

1968 kom Sten Axelsson tillbaka i en Lola T 70 och tillsammans med Ulf Norinder. Ulf Norinder var ofta sedd i internationella racersportsammanhang men körde Le Mans en gång. Efter ca 5 timmar fick de bryta på grund av ett felaktig funktionärsingripande i samband men bränslebrist. Bensinen tog slut och enligt reglerna fick man inte förflytta sig mer än 50 meter från bilen. Den telefon de ringde ifrån om hjälp med bensin låg inom 50-metersgränsen men trots detta diskvalificerades de.

Rallyförare på Le Mans

Bernd Jansson och Björn Waldegård tillhörde den svenska rallyeliten på slutet av 70-talet. Eftersom de var kontrakterade av bilmärken som också var engagerade i sportvagnstävlingar var det inte förvånande att stalledningarna ville pröva dem i sådana tävlingar. Bernd Jansson körde för franska Renaultstallet. I Le Mans 1966 körde han en Alpine 210 tillsammans med Pauli Toivonen och bröt efter 16 timmar.

Porsches önskade att Björn Waldegård skulle köra en Porsche 917 i Le Mans 1969. Stallchefens Rico Steinemann ansåg att det fanns förutsättningar för Björn att lyckas på Le Mans. Han hade tidigare kört Targa Floria i en Porsche 908. Björn Waldegård var mer tveksam att ta steget till Porsche 917 som var svårkörd och ville gärna provköra bilen. Det blev ingen provkörning utan Porsche sålde bilen, som varit tänkt för Waldegård, till engelsmannen John Woolfe. Redan i inledningen av Le Mans 1969 körde han av banan och omkom. 1971 fick Björn Waldegård möjlighet att köra en mer modest Porsche 911 i Le Mans och fullföljde tävlingen på en meriterande 13: e plats och 263 varv. Segraren en Porsche 917 noterades för 397 varv.

Fortsättning följer den 4/11

Av Ingvar Sjögren