Svartamasken.com - Logotype

Senaste bilderna

Mingelbilder från STCC på Solvalla 2017 av Eric Lindgren
51 st bilder
Resan till Nürburgring med Volvo 745 GLT 1989
27 st bilder
Visa alla»

Annons - Test


Artikelarkivet

Med bensin i blodet - del 7 - En fruktansvärd krasch avslutade tvekampen


Tävlingen utvecklades till en kamp mellan tre bilar. Foto: Rolf Sundh


Med nöd och näppe undvek denne förare att krascha in i de två tätekipagen. Foto: Rolf Sundh

”- Det där bör hålla provisoriskt”, sade Mitch. Pete instämde, med handflatan på den ömmande vänsterkinden. ”- Nej, du är inte dum Junior, nej sannerligen inte”. Han tillät sig själv också att skratta, Mitch log men han sade ”- Jag lärde mig det av Cliff för ett tag sedan. Faktiskt.” ”- Jaha, du gjorde det? – Han är inte dum han, gamle Cliff”, sade Pete med keps i hand och svart lort i ansiktet. Han såg lite ut som en blåman med all den olja och sot han fått på sig i sitt arbete. Från och med nu höll han ord på att han aldrig mer skulle kalla Mitch för Junior. Mitch, han tyckte faktiskt inte om det själv, men han hade nu befordrats och var inte en pojke längre. Han var sannerligen en i gänget nu, med all den hjälp och de goda idéer han hade. De gjorde därefter det sista de kunde göra – tillsammans försöka heja fram Mac till seger.



Charlie kom strax gåendes till dem i depån och undrade hur det gick, med den sedvanliga cigaretten lojt i mungipan. Han såg bister ut och meddelade dem att flera hade varit tvungna att bryta, minst fem, på grund av det nu ihållande regnet. ”– Herregud”, sade Charlie. ” – Se, han är snart ikapp Gordon.” Det stämde, det skiljde nu endast några sekunder när de svischade förbi med motorerna ylandes. Flaggan viftade i vinden och markerade det sista varvet. Ställningen var nu:

1) Mike Corrigan, Porsche spyder – etta,
2) Gordon Chesterfield, Jaguar E – type – tvåa,
3) Mac Preston, Jaguar XK roadster- trea.

Mike Corrigans team var snabbast med däckbytet, de hade skött det klanderfritt. Men Porschen gick trögast av de tre med inte den kvicka snabbhet som behövdes på sluttampen. Dock hade Mike kört perfekt hittills. Gordon hade oberört kört varv efter varv, nu återstod det sista tionde att klara. De gasade upp på raksträckan ackompanjerade av publikens hurrarop. Deras öde var förseglat, någon av dem skulle ta hem vinsten detta år. De andra i startfältet hade inte en suck. Närmast efter de tre var den Morgan som vann ifjol.


Mac pressade Belle upp i toppfart med ett fast och krampaktigt grepp om rattkransen, förbannade sin jämlike framför sig och petade i högsta växeln. Det var nu åttahundra meter kvar. E – typen höll ett stadigt tempo, men Mac visste nu också att han knappade in. Porschen och Mike Corrigan hade just passerat i kurvan. Innan den farliga näst sista kurvan lät han foten trycka gaspedalen en bråkdels sekund längre än tidigare, sedan en snabb inbromsning och högersväng. Han visste att han nu inte kunde höja hastigheten mer, så han tilläts att ta till andra medel, genom att köra djärvare.

Raksträcka igen och Mac nosade upp Gordon sakta, innan rakan var över låg de jämsides och de gav allt vad de hade. De hann snart upp Porschen, Mac vinkade hastigt till Mike och han nickade till hälsning, deras sätt att säga ” – Kom igen nu, Mac. Ta skitstöveln nu!”
Femhundra meter kvar nu, Jaguarerna röt mot varandra på sluttampen i tvåhundratrettio knyck, publiken stod upp och häpnade. ”Du tar honom”, tänkte Mac lugnt, ”Du kommer närmare och närmare. Det här är min tävling nu.” Fyrahundra meter och ut ur sista böjen – publikmassornas upphetsade rop dränkte de hårt arbetande motorerna och skramlet från bilarna som pressade ner däcken i den våta asfalten. Trehundra – full patte ut och ställa sig på gaspedalen var vad de bägge gjorde. De låg nästan jämsides och nådde deras maxhastigheter. Belle var den snabbare av de bägge, Mac knappade sakta in. Skulle han hinna före? – Gordon satt sammanbiten, till hundra fokuserad på vägen och tävlingen, mumlade för sig. Tvåhundra meter blev snabbt hundra och ställningen stod oförändrad, det gällde nu dem bägge Jaguarerna, Porschen var utslagen och låg 100 meter bakom.

Femtio meter kvar och Mac juckar omedvetet framåt och bakåt i bilen, för att få det att gå fortare. Det är sekunder kvar på loppet. Nu ger han Gordon en sista blick jämsides, på vänster sida medan de nästan tillsammans och samtidigt far förbi den schackrutiga flaggan till åskådarnas hurrarop. Det var ett fantastiskt race.

Belle rullade in först i mål, jämte Gordons E – type på höger sida, i hög fart fortfarande. Publiken jublade av glädjevrål och hurrarop. Mac visste inte än om han hade segern i sin hand men han hade större problem. Belles högra framhjul wobblade kraftigt, Pete hade i sin hast glömt att dra åt det ordentligt Sekunderna senare sliter sig hjulet loss från hjulaxeln och Belle krängde, Mac höll ett fast grepp om rattkransen, väjde åt vänster och ståendes på bromspedalen, men olyckan var oundviklig och försöket var fåfängt. Bilen föll ihop och fick en kraftig slagsida och stötte till E – typens framvagn när Belle vek åt höger. Gnistorna yrde omkring dem, skrapningarna mot asfalten överskred ljudet av de vrålande motorerna och speakern i högtalarna. E – typen snodde loss i en okontrollerad sladd av kraften från den brutala sammandrabbningen. Bilen flög in i räcket med en duns, trots Gordons försök till att få henne upp på banan.

Båda bilarna stannade snart helt, de övriga tävlingsbilarna for om dem med ett mäktigt trummande dån och funktionärerna viftade med röd flagg. Så sakta tystnade bullret, de två konkurrenterna, ettan och tvåan låg femtio meter ifrån varandra. Mac kunde höra E – typens motor, själv omtöcknad av den chockartade kraschen, kravlade han ut med möda ur sin stackars medfarna Belle. Motorn hade slutat arbeta och det rök från motorhuven, bromsarna likaså. Han svängde runt med huvudet och minnena från hans tidigare undantryckta ungdomsår gjorde sig påminda i hans medvetande. Han såg i minnet, Laura framför sig, då hon låg vid vägkanten, med blodet ur hennes mungipor och ögonens stora vitor med färg av elfenben. Men i sin verklighet såg han något helt annat, men med samma skräckblandade och fasansfulla känslor, med ögonen uppspärrade med största allvar, gapandes. E – typen hade farit in i stålräcket, men desto värre – bilen hade fattat eld. Och elden spred sig från motorn, snart var hela bilen övertänd. Här krävdes snabb handlingskraft. Av honom själv, brandmännen skulle aldrig hinna i tid. Han hade dessutom flamsäker tävlingsdräkt. Instinktivt, tankelöst sprang han allt vad han bar för fram till bilen i det smattrande regnet. Det kändes som en evighet där han sprang och de gapande åskådarna följde honom med blicken mot bilen.

Vid E – typens förarplats var elden nu farligt nära, men han såg honom - Gordon. Han var medvetslös, såg Mac. Det fanns nu ingen tid att förlora, han var nu i själv stor fara. Allt tidigare groll var nu som bortblåst. Han slet hastigt upp dörren med adrenalinet i topp och hjärtat på maxpuls, lyckades därefter knäppa upp Gordons fempunktsbälte och dra ut honom med all den kraft han fortfarande hade ut ur det brinnande bilvraket. Han lyfte upp honom över axeln, tyngden kände han inte av i sin upphetsning men stapplade ut från bilens närhet och dess livsfara den skapade. Han svimmade av ansträngningen på gräset vid vägkanten med Gordon bredvid sig. Strax därefter kom explosionen.

Fortsättning följer…

Av Johan Lindgren






Fler artiklar

RSS icon  Prenumerera på Svartamaskens artiklar!




Senaste videoklippet

0/stig_stor.jpg


Annons - SM 11 årAnnons - aktuell motorsport