Rally nu och innan Audi lanserade Quattro

Audis fyrhjulsdrivna monster satte en ny nivå för rally... Foto. www.teambild.se

...och rallysporten blev något annat än tidigare. Foto: Leif Fredriksson

Visst är rally sedan länge inne i en återvändsgränd. Lite tillspetsat kan man säga att Det är ”DKW.s” fel...
När Audi tog sitt begåvade och strategiska beslut att tvätta bort gubbstämpeln, som följt dem allt sedan man hette DKW, genom att satsa på rally och lansera Quttrokonceptet den vägen, var det ett riktigt beslut. I princip över en natt var rally som baserade på hyfsat betonade standardbilar (även om Gr 4 bilarna var ganska extrema för sin tid) helt borta. För att matcha jeepdriften krävdes allt mer extrema specialare.


Från 4-hjulsdrift hos Audi till FIA:a mindre begåvade beslut att införa Grupp B var steget inte långt. Här började rallysportens resa från långa, krävande och strapatslika tävlingar med mer eller mindre modifierade standardbilar, till en extremsport, där de allt extremare bilarna krävde att både tävlingsformat och vägar anpassades, så att de extrema bilarna kom till sin rätt. Borta var krokiga, hoppiga och tuffa vägar. Nu skulle det vara, snabba, breda, jämna och hårda vägar.

Bilarna närmade sig allt mer racingbliar i sin tekniska utveckling då chassi, aerodynamik och motor blev allt extremare. Kostnaderna likaså. Rally som fram till dess varet en bred sport, även om det givetvis alltid skjilde på fabriksteamens resurser och privatåkarnas, blev nu smalare och smalare. Utan ett fabriksstöd kunde du lika gärna strunta i de internationella tävlingarna. Rallysporten sneglade allt mer på banracingen i teknik, sponsorupplägg, evenemangsformat och så vidare. Numera körs WRC på snabba vägar under kontorstid, med fasta centrala serviceplatser och arenatänk med superstages som gör rally allt mer likt racing. Bilarna i WRC är betydligt mer avancerade och extrema än de som används i WTCC. I motsats till hur racing och rally förr var profilerade till varandra.




I vissa historiska rallyn, dock långt ifrån alla, som t.ex. Midnattssolsrallyt (MSR) och Historiska Monte Carlorallyt har man med god framgång återskapat det ursprungliga formatet till stora delar. Här hemma har ju MSR visat att det faktiskt går att ta rally till folket utan att hemfalla åt modern rallysportsnojja i att kopiera banracingens arenakoncept.

Jag tycker att det allt mer ökade intresset för historiska rallyn, framförallt de med egen välrenommerad historik och som körs i ett format som återspeglar rallys storhetstid, borde få FIA och dagens rallyarrangörer att fundera på varför intresset ökar för det gamla och minskar för det nya. Det handlar nog inte bara om nostalgi runt de gamla bilarna, utan att man upplever helheten som mer attraktiv. Bilar som sladdar och ger en känsla av utmaning ger åskådaren en större upplevelse, än aldrig så snabba och extrema WRC bilar eller 711 stycken Mitsubishi eller Subaru GR N bilar i startfältet. Trots att dessa prestandamässigt utklassar allt annat som lockar publiken i de historiska sammanhangen. Publiken vill uppleva variation och en känsla av dramatik och har svårt att få det med dagens högprestandabilar och allt mer perfekta rallybilar. Jämför i racing med hur många STCC-besökare som tycker Camaro är underhållande jämfört med Radical. Trots att de sistnämnda är betydligt mer kompetenta racerbilar. Att det ursprungliga formatet för rally särprofilerar sporten till något helt annat, som tilltalar även dagens publik mer än att försöka flytta banracingens koncept till rallysporten, borde stå ganska klart.

Även inom historisk rallysport varierar medvetenheten om vad som gör sporten populär. Det finns de som insett att det är helheten, med bilar, format, nostalgi och en historik att luta sig emot gör produkten attraktiv både för rallynostalgikern och för en bred allmänt intresserad publik. Samtidigt finns det många som tror att det bara handlar om en klass, eller i bästa fall egna tävlingar för historiska bilar, men i ett modernt rallyformat. Samma problematik och spridning av uppfattningar i vad som gör historisk motorsport attraktiv finns på racingsidan.

Under ganska många år har trenden varit allt mer och mer moderna format, men med gamla bilar enligt gammalt reglemente, tekniskt optimerade med modernt kunnande, så långt det gamla reglementet nu tillåter. Inte sällan har man dessutom ganska dålig, för att inte säga obefintlig känsla för hur en racing, eller rallybil såg ut när det begav sig. Resultatet blir en iofs gammal tävlingsbil, tekniskt rimligt trogen sin epok, men med ett utseende som bara signalerar gammal bil i modernt utförande. Färg, design på reklam, mockaratt, alupedaler från Sparco, knallblå silikonsklangar i motorrummet och röd och blå eloxerad aluminium överallt där det går brukar utmärka dessa pseudohistoriska och i övrigt oftast mycket välbyggda tävlingsbilar. Tycke och smak naturligtvis, men jag uppskattar de som verkligen försöker få en historisk touch på sina bilar, inom rimliga gränser. Däremot är jag hjärtligt trött på alla som ska bygga kliniska kopior på ständigt samma fabriksbilar från olika tillverkare. Att fånga tidsandan på ett bra sätt kräver mer än det.

Av Bo Lindman