Stig Andervang berättar – Jag ledde Himalayarallyt överlägset men vann inte – del 2

Ett stort dike enligt roadbooken var minst 1000 meter djupt...

Stig spanar efter tigrar och giftormar medan mekanikerna jobbar med RS200:an.

Efter att ha tränat och rekognoserat var det dags för att starta i Himalayarallyt för Stig Andervang och André Schoonenwolf och det skulle bli en tävling att minnas. Duon fick ingen lön, men alla kostnader var givetvis betalda och eventuella prispengar skulle man få behålla och det var stora summor som pris.



- Direkt när rallyt startade insåg vi att det här var något annorlunda mot vad vi var vana vid. Vägarna var, som i Safarirallyt, inte avspärrade för annan trafik. När vi kom dundrade i 150 blås kunde vi möta lastbilar och annat. Vid ett tillfälle, när vi ledde, hindrades vi av en elefant som det tog tid för lokalbefolkningen att få bort. Vi körde dock snabbt upp oss till ledning igen och låg i 200 knyck när oljelampan började lysa. Oljefiltret hade lossnat, berättar Stig och de 3 liter vi hade med oss räckte inte långt. Det fanns dock hjälpsamma konkurrenter som vi stoppade och som lånade ut 7-8 liter så att vi kunde fylla torrsumpen och fortsätta tävlingen. 20 minuter tappade vi men kunde fortsätta tävlingen.

Redan första dagen insåg Stig att det här var en tävling där farorna lurade bakom varje kurva och bakom varje krön. Katastrofen var nära vid ett tillfälle och då hade man ännu inte nått bergsträckorna. Stig är fortfarande tagen av händelsen när han berättar:


- Efter 3 mil på en sträcka, kommer vi dundrade runt en kurva då det blir alldeles vitt framåt. På vägen står en hel skolklass och nu gäller det att agera snabbt. Istället för att bromsa satte jag bilen i 360-graders spinn och lyckades få ner farten. Dock hamnade en liten flicka på huven, men klarade sig med enbart blåmärken. Den mjuka plasthuven på RS200:an funkade som fotgängarskydd och efter att ha kollat att allt var ok med flickan kunde vi fortsätta.


- Den längsta sträckan som var hela 22 mil började inte bra. Efter 100 meter gick gaswiren av. Nu gällde det att lösa detta på bästa sätt och det fick bli att ta Andrés skosnören, spänna fast gasreglaget på fullt och sedan köra de 500 Fordhästarna med startnyckeln. Dock var jag tvungen att stanna några gånger på sträckan och vila armen.

Ekipaget tog sig i mål på den långa sträckan och dessutom ledde man rallyt igen. Nu var det dags för bergsträckorna som gick upp mot 4 000 meters höjd. Roadbooken var som sagt en katastrof och i den betydde ”Big drop” att ”diket var minst 1000 meter djupt.
- Som tur var körde vi bergsträckorna i mörker så vi slapp se stupen. Men när det börja ljusna insåg vi att här hade det behövts fallskärm istället för säkerhetsbälte ifall vi skulle åkt av. Det var f ö för varmt för att ha hjälm och vi hade bara ett headset på huvudet samt körde i shorts.

- Efter bergsträckorna väntade etappmålet och service. Vi var det enda ekipaget som någonsin har klarat maxtiden på etappen och ledde. På serviceplatsen skulle ett elfel fixas till men när vi kom fram till Transitbussen satt mekarna i framsätet och vinkade åt oss. Det visade sig att en stor tiger lurade i mörkret.

Med en dag kvar tvingades Stig och André bryta rallyt. Det visade sig att motorn inte var optimerad för att köras på 4 000 meters höjd. Den tunna luften gjorde att man tappade 150 hästar och motorn gav upp av påfrestningarna.

- Det blev att bogsera tillbaka bilen en 80-90 mil. Vi ledde som sagt stora delar av rallyt men blev utan segerpremier. Kanske lika bra det, då det förutom pengar ingick en fri start i nästa års tävling. Vinnaren, en belgare som körde en Ascona 400, körde året efter utför ett stup och förolyckades, avslutar Stig berättelsen om ett äventyr som var mer värt som upplevelse än prispengarna.

Av Eric Lindgren

-